Runt 18.00 någon gång kom en nära vän till mig som jag typ inte träffat på år och dar (nästan) hem till mitt lilla hus. Det slutade väl lite, konstigt. Men ingenting som jag har lust att erkänna riktigt. Under tiden jag var med honom får jag ett sms som får mig att vilja skära upp handlederna (ingenting jag skulle göra, men det är ett bra uttryck för att visa hur ledsen jag blev), men var förståss tvungen att dölja det. Ville inte sänka stämningen. Runt elva-tiden sitter jag ensam vid min dator och läser igenom smsen jag fått minst 100 gånger, och bara försöker förstå varför. Under tiden skriver *censur* till mig på msn att han försökt ta livet av sig, och att han förmodligen kommer försöka igen. Vilket inte gör det hela så mycket bättre...
Så där sitter jag, djupt försjunken i mina tankar med tårarna rullandes ner för kinderna. Mamma och pappa kommer hem vid halv tolv efter deras nyår. Så jag torkar tårarna och spelar en annan roll som en glada dottern.
Klockan tickar mot halv tre, mina föräldrar har gått och lagt sig och jag orkar bara inte vara hemma längre. Så, dum som jag är tar jag en kofta och mina skor, hoppar ut genom fönstret och börjar cykla hem mot David som jag visste skulle vara ensam hemma. Det jag inte tänkte på när jag hoppade ut genom fönstrat var ju att det var fem minus ute och att mina pyamasbyxor var lika korta som ett par boxer shorts...
David blev livrädd när det plingade på dörren vid kvart i tre och en flicka i pyamas och en kofta hoppar runt halsen på honom och gråter. Och jag förstår dig David!
Vi såg på Spirited Away, och snackade. Somnade väl någon gång vid sju.
DET mina vänner är en lång text om mitt sjuka dygn!
puss puss
Diana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar